sicknez

På tal om Bobby och Oslo och att vi alltid spårar tillsammans. När vi blir fulla gillar vi att... knycka och förstöra saker.

Han och hans roomies har en hel vägg med affischer de har stulit när de varit fulla. Jag vill självklart dra mitt strå till stacken och släpar med mig denna. (den var inte slät och fin dagen efter kan jag säga)



Pic it down...



Kolla om allt är lugnt




O.k. bara att traska iväg. "Gullig" hållning jag har... Det ser ut som att jag har ett väldigt viktigt uppdrag på G. Fokuserad. Jag måste frakta hem affishen i trygt förvar.



Det är efter denna incident det börjar spåra på riktigt. Jag och Bobby trissar ju som sagt igång varandra. Det har egentligen inget att göra med att vi är fulla. Det är så sjukt, vi har verkligen inga spärrar. At all.

Det kanske låter omoget eller så. Men jag vet inte hur jag ska kunna förklara detta beteende bättre än så här. Ibland känns det bara som att jag har en stor jävla tornado i min kropp och enda sättet för mig att lugna ner det är att springa runt, runt, runt, göra spännande saker där jag får ge utlopp för den här känslan och sen slänga mig i väggen så jag exploderar och det i min kropp kommer ut. Om jag inte gör något åt saken så känns det liksom som att det blir för mycket för mig och att jag nästan ska koka över.
 

Vi blir efter att vi gjort "en sak", stoppade av polisen och denna konversation utspelar sig:

Polisen: Vad gör ni?
Jag: Förlåt förlåt förlåt, eeeeh... det bara blev så
Polisen: Är ni svenskar?
Jag och bobby: Ja
Polisen: Jag vet inte hur det är i Sverige, men här gör vi INTE så
Jag: Jaha, jag visste inte (kul att jag säger så, de borde tro att Sveriges befolkning är helt rubbade)
Polisen: Hur gamla är ni?
Jag och Bobby: 23 och 30
Polisen (kollar på Bobby): Ja, DU är ju vuxen i alla fall
Tystnad
Polisen: Det här kostar er egentligen 4000 kr i böter. Men det går bra för den här gången. Ser vi er en gång till göra så här så går det inte lika bra. Nu går ni raka vägen hem.

Dagen efter ser vi att vi tydligen har köpt max-mat. Jag börjar tugga i mig de kalla pommesen

Bobby: Du får ju ta frukost, om du vill
Jag: Nä...
Bobby: Fast du kanske vill ha det där. Du FÅR ju det om du vill
Jag: Ja, jag vill ha det här...

Jag är sjuk. Fick någon slags influensa i måndags. Igår var jag till vårdcentralen.

Under tiden i väntrummet försökte jag bena ut vad det kunde vara. Det var som om jag tänkte att det absolut inte kunde vara någon vanlig influensa, utan att det med största säkerhet var något livsshotande som hade drabbat mig, då jag var så illa däran.

Sen började jag fundera över att jag kanske hade fått HIV. Det finns ingen chans i helvetet (nästan) att jag kan ha det, ändå var jag fast besluten att jag hade fått HIV när jag satt där i väntrummet. Jag har lite utav ett hypokondrikerbeteende.


Denna konversation utspelade sig mellan mig och läkaren innan jag skulle gå:

Jag: Jo, duuue... det är inget farligt, va?
Läkaren: Nej, det tror jag inte, men jag kommer ringa dig senast fredag när jag fått proverna
Jag: Okej...
Tystnad
Jag: Joo, för jag tänkte, att det kanske kan vara något farligt? ...någon som jag kanske kan dö av?
Läkaren: Nej, det har jag väldigt svårt att tro
Jag: Fast det vet man ju inte. Tänk så vaknar jag upp död en dag...jaaa, då vaknar jag nog inte upp alls hörru du
Läkaren: Jag tror faktiskt att det bara är en vanlig influensa. Men tänk inte mer på det, jag hör av mig senast fredag.
Jag: MEN TÄNK SÅ HAR JAG FÅTT HIV!!!
Tystnad
Läkaren: Finns det någon anledning att du tror att du har det?
Jag: Nej, jag tänker att det kanske bara är så.
Läkaren: Men det måste ju ha funnits en anledning till att du frågade
Jag: Nej. En gång trodde jag t.ex. att jag hade fått en hjärntumör när jag hade kraftig huvudvärk.


Så nu gör jag som alla andra dagar den här veckan - sitter inrullad som en liten puppa i min kokong, är jätterädd och försöker att bota mig från HIV som jag egentligen inte kan ha.

Kul midsommarfirande i fredags.

Jag hjälpte en kille att leta efter hans borttappade skor på fest nr. 2. Jag är alltid väldigt stirrig av mig, hyper och pratar supersnabbt. Så denna konversation utspelar sig:

Kille: Går du på något?
Jag: Eeh... näe. (why?)

15 minuter senare

Kille: Har du tagit ladd?
Jag: vadå, LADD? ...Jahaaa, HAHA, nej verkligen inte!
Kille: Jahaaa, har du också en bokstavskombination? 


Han verkade ju iofs inet ha något emot att jag var som jag var. Men det värsta skulle vara om folk i vardagen tror att jag går på amfetamin men att de inte säger något om det. T.ex. kollegor och kunder på jobbet.









Klicka på bilderna för att förstora


                                                            

Det var ju en ganska lång process till att jag skulle få min medicin.

När jag var hos sjuksköterskan och hennes praktikant och tog prover skulle jag som vanligt skämma ut mig.

Sjuksköterskan: Då ska vi ta blodprov
Jag (slänger hetsigt fram vänster arm och nästan skriker): Du kan ta i den här armen, det är den de brukar sticka i när jag tar blodprov!
Sköterskan tittar skeptiskt och misstänksamt på mig och en tystnad sprider sig över rummet ett par sekunder
Sjuksköterskan (fortfarande skeptiskt och misstänksamt): Kan jag få se den andra arman?
Jag: AH! Jagt fattar, du tror att jag är sprutnarkoman eller nåt, och att jag därför var så angelägen om att ta i vänster arm så du inte skulle se mina nålstick
Tystnad
Jag: eller alltså... HAHAHAHAHAHAHAHA.

Efter det:

Sjuksköterskan: Och så ska vi ta ett urinprov?
Jag: Ah, jag fattar!
Tystnad
Jag: Ni vill väl se så att jag inte tagit tjack eller nåt
Tystnad
Jag: För ja, det är inte konstigt att ni tror det! Eller, det är konstigt, men jag förstår om ni tror det. För de är många som tror att jag tagit tjack men jag har aldrig tagit tjack.
De båda tittar förvirrat på varandra som om de försöker få ett svar av den andre om jag är allvarlig eller om allt bara är ett SKÄMT. Typ som att "borde vi skratta? För om det är ett skämt borde vi det för att vara schyssta. Men vi förstår ingenting. Det här är bara galet."
Jag: Ja! En gång var det till och med en på krogen som frågade om jag tagit Exstacy. Men för det mesta är det tjack.

Jag pratar som vanligt supersnabbt och högt med uppspärrade ögon. Jag tänker liksom inte på att det kan vara fel förrän efteråt. Ibland kommer jag bara in i något slags mood. 





Everyting´s ok-ay!

Chrille är världens roligaste ibland. Han är liksom en sån som inte försöker vara rolig men ändå är det.

För ett tag sedan gick vi på stan. Helt plötsligt stannar Chrille och och stirrar ner i marken:

Chrille: ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!
Jag: ...va?
Chrille (uppgivet): Ahaaaa, nä det var inget...
Jag: Men vad?
Chrille: Nä, jag trodde det var en bläckfisk
Tystnad
Chrille (svamlar och pratar nonchalant för sig själv): Men ah, nä, jag vette fan asså...





Garnslamsa/bläckfisk