sicknez

Idag är det måndag, vilket betyder att jag har utfört mitt performance (i förrgår) på Örebro läns museum.

Jag är så stolt över mig själv att jag klarade av det. Man mår verkligen bra av att göra saker man är rädd och nervös för. Det stärker en som person väldigt mycket när man märker att man klarar av det.

Det gick jättebra och jag fick mycket positiv respons.

Det är svårt att förklara vad jag gjorde. Mest för att det är svårt att ta in det på samma sätt som när man ser det irl. Jag filmade, men inte ens på film blir det samma sak.
Jag fotade även, så kanske kan lägga upp bilder senare.




Goder natt.
Det var förresten en jävla fräsig MAN du hade på huvudet då.
Brinner dä, ällä?! VAAA?!

Jag börjar bli osäker som fan på mitt performance.
Jag oroar mig för om mitt verk kommer vara bra nog. Jag fattar inte ens varför jag utsätter mig för det här. Jag tror verkligen inte att jag kommer ångra det. Men det är först NU jag börjar bli nervös.
Alltså, jag är inte så nervös (som det känns nu) inför att stå inför massa folk. Det jag är mest nervös för är att de ska tycka att jag är dålig.
Fabn vad ont i magen jag har nu, alltså.

Men jag antar att nervositet tyder på att man tar det man ska göra på ett stort allvar och att man bryr sig.


Men hoppar runt i lägenheten och tränar performance. Grannarna tror nog att någon blir mördad här inne

...or something.




Ser för fan helt galen ut.

Har glömt att berätta hur det gick på mötet med örebro läns museum. Skrev det här inlägget men orkade inte posta det.

I fredags var jag ju på möte med Örebro länsmuseum ang. samlingsutställningen Länets konst. Det gick så himla bra! De var så himla trevliga, glada och positiva till det jag ska göra.

Jag fick även hänga ett utav mina andra verk på fasaden. Chansade och frågade om det, och de tyckte att idén var bra. 
Det är ett bra komplement till min performance, men är ett eget verk.

Jag kan inte fatta att det är sant! Jag är så stolt över mig själv.

Vet ni vad? Jag har fått ett fett konsterbjudande.

Jag fick förfrågan om att göra ett performance vid öppningen av en stor utställning (länets konst) på Örebro länsmuseum.

Helvete vad jag inte vågar. Men man tackar inte nej. Hellre att jag är skitnervös innan jag skäms över mig själv en tid efteråt än att ångra mig hela livet för att någon annan får erbjudandet och får massa publicitet.
För jag gör det mest för eventuell publicitet + att det ser fint ut på mitt konstnärliga CV. För det är en jävla utsatthet att ställa sig framför väldigt mycket människor och göra ett performance. Speciellt när man har sån scenskräck som jag.

Helvete vad jag ska skämma ut mig. Hehe. Det är ni som matar apan. Glöm inte det. 

Nu får jag äntligen chansen att slippa hejda mina impulsiva handlingar. Jag som annars brukar brukar säga till mig själv för att inte göra något uppseendeväckande, obcent eller obskyrt, "håll dig kvar där du är, spela inte hjälte nu".










Alexi Lubomirski, 2008



Charlotte Rampling, Italienska Vogue, 1992

Nu dricker jag kaffe, lyssnar på musik och jobbar med mitt projektarbete. Det känns bra.

Som ni märkt bloggar jag inte riktigt som jag brukar efter min långa bloggpaus. Mitt liv kretsar i stort sett kring konst och det därtill. Tror det är en stor anledning till att jag inte bloggat så mycket. För det jag bloggade om innan har inte direkt lika stor plats i mitt liv efter att jag började på konstskolan förra året.

Det känns som att hela mitt liv är en enda lång tankeprocess kring mig själv och konst, och att det därför blir svårt att skriva om annat. Jag har så lätt att bli avskärmad från allt det andra när jag är inne på något. Jag är ganska extrem på så sätt. 
Jag har t.ex. knappt kontakt med några vänner längre, förutom de jag träffar i skolan. Det är synd, men jag mår ju så bra av att ha detta runt omkring mig, annars hade jag väl inte gjort det.

Det är som att så mycket annat blir ovärt.








Verk av Nick Getry med en minst sagt fascinerade stil.

Jag sålde ett ljudkonstverk till Bio Roxy i Örebro för ungefär ett halvår sedan. Det är ett fragment av ett större konstverk som vi hade i Performancekursen i februari i skolan. Det består av ett performance, en text och ett ljud. Alla hör ihop men funkar utmärkt för sig själva också.

Jag är verkligen så himla glad att Chefen på Roxy blev så förtjust i mitt ljudverk och ville köpa det för att sedan installera in det nere i källaren i gången mellan salong 1 och 2. Bio Roxy har en mer alternativ filmscen än om man jämför med exempelvis SF, så det känns extra roligt att det var just där.

De har byggt sallong 2 under hela detta halvår och har premiär den 1/9-11, och det är då mitt ljudverk ska visas för första gången.

Men det finns en hake... där mitt ljudverk ska befinna sig ska det även finnas en liten tavla med mitt namn och en liten pressentation om verket med lite info om hur jag har gått tillväga, vad min tanke är, etc. Och jag har vetat om detta i 2 månader men ändå bara skjutit upp det för att det är så svårt och jobbigt.
Alla dessa 3 konstverk som hör ihop har varit de mest personliga verken för mig jag någonsin gjort, och jag har väldigt svårt att prata om mig själv och mina känslor på ett allvarligt och personligt plan (mer om det i ett annat inlägg), och nu ska jag alltså skriva en pressentation som vem som helst kan beskåda. Det känns obehagligt.
Men jag har blivit mycket bättre på det. Som konstnär måste man kunna prata om sina verk och vara personlig. För det är så personligt! Och jag känner att jag, vars konst endast handlar om mig själv (jag gör ingen politiskt konst öht.), behöver kunna göra det extra mycket.

Det har tagit nästan en timme för mig att få ihop 9 rader. Det får räcka och jag är nöjd nu. Jag känner mig helt matt och har grinat otaliga gånger. God...




När jag känner att jag har lust kan jag visa upp bilder från mitt performance, min text och ett klipp från ljudet här på bloggen, om ni är intresserade?

Konstnären Harmony Korine har gjort denna film Umshini Wam (Bring me my machine gun) med medlemarna i Die Antwoord som huvudroller.

Den är helt fantastisk, och ni borde se den. Det är en kortfilm på 15 minuter som först till synes av vissa kanske kan ses som "humoristisk" (men de får en kanske att inse efter filmens slut vad som egentligen var poängen, förhoppningsvis), Som med Yrrol och Fyra nyanser av brunt, till exempel. De ÄR i och för sig roliga, också. Men det är bara det där översta lagret. Det är inte det som är viktigt.

Umshini Wam är som de två övre nämnda sveska filmerna, egentligen tragisk och ledsam. Men jag tycker också att den är otroligt vacker. Det finns något skört och väldigt starkt över den, och det gör den så genuin. Jag gillar sånt, när saker är äkta och på riktigt. 

Jag ska inte skriva om handlingen och mina funderingar, för det skulle göra det här inlägget waaay to long. Men ni får gärna kommentera vad ni tyckte om den och vad ni tänker.








Soundtracket är ju helt fantastiskt! 
Jag letade jättelänge utan att hitta det. Men för någon månad sen blev jag helt överlycklig när någon hade lagt upp en 3,5minutare på youtube.

På tal om att fylla år... Jag fick bland annat den här målningen i present av C.

Han gjorde den i söndags på min b-day och mmsade bilden till mig. Man blir verkligen glad av såna där personliga saker. Jag blev verkligen så himla glad!

Och jag älskar blått, rosa och krom tillsammans!

Nu startar jag en konstkategori här i bloggen.


Idag var jag och Chrille på Alexander Zikas minnesutställning med utdelning av Zika-stipendiet (som gick till Alexander Creutz).
Detta år var det skor som målades och gjordes om av 18 konstnärer. Helt awesome!


Här är några av dem (Klicka för större bilder)

 

Chrilles


 

Petter Nilsson.




Finn Deivert.




Linus Engström.




Jenny Jansson-Rogström.


 

Alexander Creutz.