<3 min gamla blogg
Jag har varit inne på min gamla blogg nu och läst mina gamla inlägg.
Kan bara konstatera en sak: Fan vad rolig jag var! Varför bloggar jag inte sådär längre? Jag är liksom likadan fortfarande, bara det att jag inte orkar blogga för att jag prioriterar annat istället.
Kan itne släppa det.. FAN vad rolig jag var. Jag är nog den roligaste jag känner. Visst är jag den roligaste ni känner? Det är därför ni fortfarande går in på min blogg. För att ni tror att jag en dag ska börja blogga lika roligt.
...Eller så har jag bara vuxit upp ..5 år efter alla andra.
Bara en tanke
Det är så sjukt kul med människor som är arga och samtidigt ser/låter roliga. Jag vet inte var mer jag vill med detta inlägg mer än att det är JÄTTEROLIGT!!!
Speciellt när man då börjar skratta och att personen därut blir ännu argare = ser/låter ännu roligare.
Det blir som en ond cirkel. För den arga personen då. Själv så tycker jag att det är jätteroligt.
Daddycool
Hahaha, hon ba´"ja, det drog över på tiden..... lite......."
Gaaalopp.
Well, hellooo thereeee! Wanna hang out... play some basketball or something? Huuuh?!
Okt. 18, 2011
Jag drömde att jag var någonstans och var med i ett levande schackbräde.
Jag fick vara det vänstra tornet i det svarta laget.
Jag talade inte strategi med någon annan i laget. Jag tänkte för mig själv.
Trots mitt beroende av de andras drag var det som att jag spelade upp en scen framför mina ögon hur deras drag skulle kunnat gå till.
Och ur det jag visste hur jag skulle förflytta mig för att döda kungen och för att sedan bli hjälte i laget.
Med ett "hur gjorde du det där? Hur visste du?".
Det gick inte första gången.
Andra gången flyttade jag mig likadant. Jag var fast besluten av att det jag målat upp i mitt huvud inte kunde misslyckas.
Jag kunde inte släppa det.
Jag misslyckades igen.
Tredje gången förflyttade jag mig återigen likadant.
Då började alla röra sig mot mig. Som om de fattade att jag hade fastnat i samma mönster.
Allas tanke var nu att de skulle döda mig, för de visste hur jag skulle göra mina drag.
Till och med mina egna medspelare tävlade om vem som kunde döda mig först.
Och så skrattade de åt min dumhet.
Och hur jag stod kvar för att visa att jag inte brydde mig.
Sen fick jag inte vara med mer.
Jag anser det dock inte vara så jobbigt med mardrömmar. Jag blir mer glad när jag vaknar och inser att det jag nyss var med om bara var en dröm.
Eller så föll jag in i en dröm, och att det jag trodde var en dröm egentligen är verklighet.
Hur som helst är det skönt att i alla fall tro att det bara var en dröm.
Fest på Örebro konstskola
Ni glömmer inte detta, va? Det kommer att bli awesome!
http://www.facebook.com/event.php?eid=304114789603122#!/event.php?eid=304114789603122
Jag ska nog klä ut mig till tjejen i Fantastic 4. Och varför? För att jag har en extrem förälskelse till färgen kleinblå. Jag vill vara den färgen. Den är helt magisk. Jag har faktiskt haft den hårfärgen när jag var yngre, som ni kanske sett på bloggen.
Så... vet NÅGON var man kan hitta en sån dräkt?
Uppdrag till detta: Inte äta på 2 veckor. Den där dräkten kräver sin kropp. Fy vad tragisk jag är.
Nu hatar ni mig alla
Nu har jag bloggat TVÅ gånger efter varandra. Helt fantastiskt!
Jag kommer få så mycket fiender efter detta. Jag känner det. Inte för att jag gjort er något. Utan för att ni läser och blir arga. Ni som känner igen er. Som inte vill känna igen er men ändå gör det. Ni hatar mig nu.
Det är okej.
Det är som folk som blir förbannade på de som hävdar att jorden ska gå under 2012. Ni blir arga och skriker att det bara är saker som sägs för att skrämma upp folk, att mayaindianerna dog ut så de inte hann fortsätta sin kalender efter 2012, etc.
Likväl hävdar samma personer att jorden någon gång kommer gå under. Det låter logiskt, eller hur? Men att det är just när vi lever och år 2012 är inte möjligt. Men i framtiden, då kommer det hända. Visst tänker ni så?
Jag kan lova dig, du kommer inte känna när du dör. Det kommer liksom inte att göra ont. Det är inte så att du dör och sen tänker "fan att jorden går under". Det händer bara, så varför ens älta det?
Och när folk förstår att NU händer det verkligen, kommer alla helt plötsligt få upp ögonen för allt som var bra. Romtantiseringens start. Minnas allt det bra - och allt som inte var bra. Sakna sina jobb de tidigare har sagt att de hatar. Börja älska alla människor som de likväl förut har kunnat gå in i på stan och argsint fnysa "se dig för".
Jag kommer få så mycket fiender efter detta. Jag känner det. Inte för att jag gjort er något. Utan för att ni läser och blir arga. Ni som känner igen er. Som inte vill känna igen er men ändå gör det. Ni hatar mig nu.
Det är okej.
Det är som folk som blir förbannade på de som hävdar att jorden ska gå under 2012. Ni blir arga och skriker att det bara är saker som sägs för att skrämma upp folk, att mayaindianerna dog ut så de inte hann fortsätta sin kalender efter 2012, etc.
Likväl hävdar samma personer att jorden någon gång kommer gå under. Det låter logiskt, eller hur? Men att det är just när vi lever och år 2012 är inte möjligt. Men i framtiden, då kommer det hända. Visst tänker ni så?
Jag kan lova dig, du kommer inte känna när du dör. Det kommer liksom inte att göra ont. Det är inte så att du dör och sen tänker "fan att jorden går under". Det händer bara, så varför ens älta det?
Och när folk förstår att NU händer det verkligen, kommer alla helt plötsligt få upp ögonen för allt som var bra. Romtantiseringens start. Minnas allt det bra - och allt som inte var bra. Sakna sina jobb de tidigare har sagt att de hatar. Börja älska alla människor som de likväl förut har kunnat gå in i på stan och argsint fnysa "se dig för".
Sanningen är ett hån
Kom att tänka mer på det där... folk som lever sina liv efter rutiner, tror på saker som de hör på nyheterna, för att de förenklar allt. Egentligen vet vi ingenting om någonting. Vi hittar bara på tänkbara svar till allt, och när tillräckligt många har yttrat det så tror alla på det till slut. Det är därur sanningar föds.
Men kom ihåg det - vet gör bara lögnarna. Att sanningen egentligen inte finns, det är bara ett sätt för oss människor att förhålla oss till den här världen på bästa sätt.
Jag förstår att människor är religiösa.
Vi letar i oss själva och i spegelbilden speglar vi oss. Ensamhetens tortyr. Och jag skrev det i ett annat inlägg; Andra finner Gud, men glöm heller aldrig det: att den Gud de finner och att det de kallar Gud inte är någonting annat än just ett namn för sakerna de aldrig funnit.
Gud är en mänsklig skapelse, format av det mänskliga tvivlet och inte skapad till att skänka oss svar på alla frågor vi har, men skapad för oss att vi inte behöva söka svar.
Jag vet inte, jag går inte dit. Jag går till lögnarna. Inte för att jag tror på dem, men för att alla tror på sig själva där.
Jag är ingen lögnare, jag är en drömmare. Jag slår verkligheten på käften, just för att få finnas till.
Sanningen ljuger ibland.
Sanningen ljuger för lögnarna som vet att de har rätt,
sanningen ljuger i drömmarna,
sanningen ljuger i fantasin.
Vad är det i sanningen som berör folk så?
Mig säger den inte mycket, egentligen.
Men kom ihåg det - vet gör bara lögnarna. Att sanningen egentligen inte finns, det är bara ett sätt för oss människor att förhålla oss till den här världen på bästa sätt.
Jag förstår att människor är religiösa.
Vi letar i oss själva och i spegelbilden speglar vi oss. Ensamhetens tortyr. Och jag skrev det i ett annat inlägg; Andra finner Gud, men glöm heller aldrig det: att den Gud de finner och att det de kallar Gud inte är någonting annat än just ett namn för sakerna de aldrig funnit.
Gud är en mänsklig skapelse, format av det mänskliga tvivlet och inte skapad till att skänka oss svar på alla frågor vi har, men skapad för oss att vi inte behöva söka svar.
Jag vet inte, jag går inte dit. Jag går till lögnarna. Inte för att jag tror på dem, men för att alla tror på sig själva där.
Jag är ingen lögnare, jag är en drömmare. Jag slår verkligheten på käften, just för att få finnas till.
Sanningen ljuger ibland.
Sanningen ljuger för lögnarna som vet att de har rätt,
sanningen ljuger i drömmarna,
sanningen ljuger i fantasin.
Vad är det i sanningen som berör folk så?
Mig säger den inte mycket, egentligen.
Människor som gör mänsliga saker bara för att bevisa hur jävla mänskliga de är
Fan vad jag inte orkar blogga. Jag twittrar sjukt mycket, men det tar sån jävla tid att skriva blogginlägg.
Ska inte säga att jag ska börja blogga igen, det håller ändå bara i sig i ca. 2 dagar.
På något sätt känns det meningslöst. För likväl som jag går in på bloggar och tänker det om andra, så tänker andra människor så om min blogg. Och jag kan hålla med. Vad ger det här mig? "Skriva av mig"?
För vem är jag? En människa, precis som alla andra - naken ibland, och i behov av kärlek och som söker efter bekräftelse. För visst gör ni det? Även om ni inte erkänner det. Så beroende av andra människor, även de ni inte ens vet vilka de är.
Och så tänker jag på att det är så mycket som är så meningslöst, på ett sätt. Absolut inte allt. Men allt som människor gör, som bara flyter på. Människor som är som robotar men inte anser sig själva vara robotar.
Och jag tittar upp mot stjärnhimmelen och tänker "tänk om skynket skulle falla". Som en metafor till människor som gör saker bara för att bevisa för sig själv och andra hur jävla mänskliga de är. Och ursäktar sina misstag med det.
Att skapa behov, lätta nog att tillfredställa är knappast meningen med livet men likväl ett sätt att leva det.
Går upp, går till jobbet, handlar, lagar mat, går och lägger sig och funderar på vad de åstadkommit under dagen och "dagens goda gärning". Funderar på vad de ska göra i helgen. Sätta sig på en uteservering och ja, kalla det vad ni vill, "fånga dagen". Eller går och köper en påse chips även fast deras nmyårslöfte var att gå ner i vikt, men ursäktar det med att "det är ju lördag, ändå". Sen då...? Ångesten kryper sig på, men slår bort det med att "jag är bara mänsklig".
Jag vet inte, Känns bara som ett skådespel. Och folk snackar om hur mycket de ogillar sin livssituation, hur mycket de ogillar sina jobb, hur ingenting spännande händer om dagarna och "man borde kanske flytta". Men så fortsätter det så där. Och slutligen "jag är bara mänsklig. En människa som gör mänskliga saker".
Är inte fenomenet "mänsklig" bara en sak vi människor hittat på för att kunna göra misstag. Alla gör misstag. Men jag vet inte om jag anser att man behöver ursäkta det med den klyshan. Det blir inte trovärdigt tillslut.
Virar in mig i båda mina täcken och tänker på de som inte har täcken att vira in sig i. Jag har det rätt så bra ändå, jag har det rätt så bra...
Och en sak till... ni ska inte tro att jag är bitter. Fan för att någonsin bli en bitter människa. Folk kallar sig ofta bittra som om det skulle vara något positivt. Bittra människor är bara de som gjort saker de aldrig velat men gjort de "för att de är mänskliga".
Ska inte säga att jag ska börja blogga igen, det håller ändå bara i sig i ca. 2 dagar.
På något sätt känns det meningslöst. För likväl som jag går in på bloggar och tänker det om andra, så tänker andra människor så om min blogg. Och jag kan hålla med. Vad ger det här mig? "Skriva av mig"?
För vem är jag? En människa, precis som alla andra - naken ibland, och i behov av kärlek och som söker efter bekräftelse. För visst gör ni det? Även om ni inte erkänner det. Så beroende av andra människor, även de ni inte ens vet vilka de är.
Och så tänker jag på att det är så mycket som är så meningslöst, på ett sätt. Absolut inte allt. Men allt som människor gör, som bara flyter på. Människor som är som robotar men inte anser sig själva vara robotar.
Och jag tittar upp mot stjärnhimmelen och tänker "tänk om skynket skulle falla". Som en metafor till människor som gör saker bara för att bevisa för sig själv och andra hur jävla mänskliga de är. Och ursäktar sina misstag med det.
Att skapa behov, lätta nog att tillfredställa är knappast meningen med livet men likväl ett sätt att leva det.
Går upp, går till jobbet, handlar, lagar mat, går och lägger sig och funderar på vad de åstadkommit under dagen och "dagens goda gärning". Funderar på vad de ska göra i helgen. Sätta sig på en uteservering och ja, kalla det vad ni vill, "fånga dagen". Eller går och köper en påse chips även fast deras nmyårslöfte var att gå ner i vikt, men ursäktar det med att "det är ju lördag, ändå". Sen då...? Ångesten kryper sig på, men slår bort det med att "jag är bara mänsklig".
Jag vet inte, Känns bara som ett skådespel. Och folk snackar om hur mycket de ogillar sin livssituation, hur mycket de ogillar sina jobb, hur ingenting spännande händer om dagarna och "man borde kanske flytta". Men så fortsätter det så där. Och slutligen "jag är bara mänsklig. En människa som gör mänskliga saker".
Är inte fenomenet "mänsklig" bara en sak vi människor hittat på för att kunna göra misstag. Alla gör misstag. Men jag vet inte om jag anser att man behöver ursäkta det med den klyshan. Det blir inte trovärdigt tillslut.
Virar in mig i båda mina täcken och tänker på de som inte har täcken att vira in sig i. Jag har det rätt så bra ändå, jag har det rätt så bra...
Och en sak till... ni ska inte tro att jag är bitter. Fan för att någonsin bli en bitter människa. Folk kallar sig ofta bittra som om det skulle vara något positivt. Bittra människor är bara de som gjort saker de aldrig velat men gjort de "för att de är mänskliga".
Hur vet vi att himlen inte är grön och att vi alla är färgblinda?
Min spegel är så jävla skitig, men jag vägrar att tvätta den.
Det ser ut som om jag är i stjärnhimlen när jag fotar i den. Jag gillar det. Jag är där ibland.
Människan är fast i en fri värld, fångad i friheten - alltså är vi inte fria. Och hur slår man sig fri från den utan att bli tillfångatagen igen?
Själv så skapar jag min egen verklighet där det inte finns några vägger att bli tillfångatagen mellan.
Mitt hjärta är som en bräcklig farkost som vi vill nå stjärnorna
Jag tänkte på vad jag skrev i föregående inlägg och funderade kring en metafor över min situation:
Om ett ufo uppenbarar sig på himmelen, vad ska tidningarna sedan skriva om?
Ekonominyheter? Vädret?
Så är det för mig, jag har sett mig själv bland stjärnorna, vad ska jag nu skriva om?
Ekonominyheter? Vädret? Nej, så klart om stjärnorna! Om mig själv!
Och jag säger till mina knutna händer i fickorna "håll er kvar där ni är, spela inte hjältar nu".
Vad kul att jag har bloggat hela kvällen inkl. skrivit och tänkt kring mitt nya konstprojekt i skolan. Jag ska liksom upp om lite drygt 6 timmar.
Imorgon har jag mycket att stå i, men en sak är säker: Jag kommer inte att vara snäll! Kommer ställa till med ett jävla helvete bara genom att finnas till.
Det blir så när jag är trött.
Jag behöver inte er hjälp.
Jag gräver gropen själv om ni bara planterar blommor bredvid.
Låt bina smaka av nektarinen.
Doften av mitt liv ska bli honung i ert te.
Vi är alla dårar och därur får vi svaret på våra frågor om oss själva.
Jag tänkte på det där med identifikation som jag skrev om i föregående inlägg. Jag brukar tänka på det ibland.
Människans stora behov av en förklaring till allt. Till allt runt omkring och till sig själva. Människor som säger "allt har sin naturliga förklaring" - som om det vore självklart, även fast de vet att de egentligen inte är så men endast säger så för att tillslut inte bli helt galna.
Att ta saker för givet är fel, vet gör bara lögnarna.
Varför ska vi älta saker istället för att bara låta dem vara och acceptera att vissa saker bara är. Jag tror att vi är rädda att tappa bort oss själva. Att inte veta vilka vi är. Och människorna som har sånt behov av att förklara världen är rädda för, inte bara sig själva, utan för att kontrolleras av något de inte kan förklara. Att leva i en värld som kan explodera när som helst.
Världen är så komplex och allting däri är relaterat till allt det andra däri, som en enda lång kedja. Så för att förstå någonting fullt ut så måste man förstå allting. Och eftersom att vi är en del av "det däri" måste vi förstå världen för att förstå oss själva och kunna identifiera vilka vi är.
Och att det inte bara är jag som försöker se mig själv i allt för identifikationen. Som om vi tillhörde något annat än oss själva och att vår existens är beroende.
För existentiella frågor grubblar bara den på som ifrågasätter existensen, likt den som förlorar ett spel genast börjar ifrågasätta spelets regler.
Det är nog av samma anledning som religion finns. Gud är en mänsklig skapelse, format av det mänskliga tvivlet och inte skapad till att skänka oss svar på alla frågor vi har, men skapad för oss att vi inte behöva söka svar. Själv är jag ateist.
Allt rotar sig i samma sak. Vi väljer bara att uttrycka det på olika sätt.
Alla tvivel härstammar från känslan av att stå framför spegeln och inte veta om man är den som tittar eller den som tittas på.
För ja, allt vi vill förklara är världen och att det vi kallar för genialitet inte är något annat än en benämning för människor med just den ambitionen.
Dårskap är det vi benämner människor med samma ambition, men som istället för att skriva om världen, skriver om sig själva - som om det vore världen.
Genierna förstår folk att de inte förstår. Dårarna förstår folk inte att de förstår.
Människans stora behov av en förklaring till allt. Till allt runt omkring och till sig själva. Människor som säger "allt har sin naturliga förklaring" - som om det vore självklart, även fast de vet att de egentligen inte är så men endast säger så för att tillslut inte bli helt galna.
Att ta saker för givet är fel, vet gör bara lögnarna.
Varför ska vi älta saker istället för att bara låta dem vara och acceptera att vissa saker bara är. Jag tror att vi är rädda att tappa bort oss själva. Att inte veta vilka vi är. Och människorna som har sånt behov av att förklara världen är rädda för, inte bara sig själva, utan för att kontrolleras av något de inte kan förklara. Att leva i en värld som kan explodera när som helst.
Världen är så komplex och allting däri är relaterat till allt det andra däri, som en enda lång kedja. Så för att förstå någonting fullt ut så måste man förstå allting. Och eftersom att vi är en del av "det däri" måste vi förstå världen för att förstå oss själva och kunna identifiera vilka vi är.
Och att det inte bara är jag som försöker se mig själv i allt för identifikationen. Som om vi tillhörde något annat än oss själva och att vår existens är beroende.
För existentiella frågor grubblar bara den på som ifrågasätter existensen, likt den som förlorar ett spel genast börjar ifrågasätta spelets regler.
Det är nog av samma anledning som religion finns. Gud är en mänsklig skapelse, format av det mänskliga tvivlet och inte skapad till att skänka oss svar på alla frågor vi har, men skapad för oss att vi inte behöva söka svar. Själv är jag ateist.
Allt rotar sig i samma sak. Vi väljer bara att uttrycka det på olika sätt.
Alla tvivel härstammar från känslan av att stå framför spegeln och inte veta om man är den som tittar eller den som tittas på.
För ja, allt vi vill förklara är världen och att det vi kallar för genialitet inte är något annat än en benämning för människor med just den ambitionen.
Dårskap är det vi benämner människor med samma ambition, men som istället för att skriva om världen, skriver om sig själva - som om det vore världen.
Genierna förstår folk att de inte förstår. Dårarna förstår folk inte att de förstår.
May the forces of evil become confused on the way to your house
Jag satt ute på balkongen och drack kaffe. Jag brukar göra det om kvällarna. Jag har börjat dricka det på senaste. Har upptäckt att jag blir jävligt slow och lugn i kroppen av det, och inte tvärt om. Det funkar relativt bra för att få mig att kunna sova. Kanonbra självmedicinering, så att säga.
Jag brukar titta på molnen och försöka hitta figurer, som man gjorde när man var liten. Nu såg jag t.ex. en hund.
Och det blåste, så det såg ut som att den rörde sig. Sen flög huvudet iväg och lämnade kvar kroppen. Som det brukar bli för mig.
Som identifikationen.
Som om jag identifierar mig med en molnhund, som egentligen inte finns, och egentligen inte är en hund.
Betyder det att jag inte heller finns.
Eller så borde jag sluta försöka finna mig själv i allt, bara för att finna allt i mig själv.
Och att det är därur alla paradoxer om mig själv uppstår.
Och allt känns lika främmande som myten om att Hitler var vegetarian.
Som förvirringen.
Jag brukar titta på molnen och försöka hitta figurer, som man gjorde när man var liten. Nu såg jag t.ex. en hund.
Och det blåste, så det såg ut som att den rörde sig. Sen flög huvudet iväg och lämnade kvar kroppen. Som det brukar bli för mig.
Som identifikationen.
Som om jag identifierar mig med en molnhund, som egentligen inte finns, och egentligen inte är en hund.
Betyder det att jag inte heller finns.
Eller så borde jag sluta försöka finna mig själv i allt, bara för att finna allt i mig själv.
Och att det är därur alla paradoxer om mig själv uppstår.
Och allt känns lika främmande som myten om att Hitler var vegetarian.
Som förvirringen.
Mera blogg
JAG ÄR JÄVLIGT SUGEN PÅ ATT BÖRJA BLOGGA IGEN!!
Aha... VA´ TYCKER NI?
Ja, det ska jag göra. Jag börjar imorgon igen. Men jag kommer blogga om vad fan jag vill här. Det som mitt liv kretsar kring.
Dvs. Mig själv och konst. Rätt och slätt.
Ni glömmer väl inte att följa mig på Twitter.
Jag kör på twitter!
Jag har kraftigt svårt att upprätthålla en blogg. Detta är min tredje blogg och jag har börjat tröttna på den med. Det är alltid så jävla omständigt när man ska skriva inlägg. Dessutom är ni för jävla dåliga på att kommentera.
Jag kommer självklart ha kvar bloggen och blogga om något faller mig in, men jag kommer köra mer på twitter istället
http://twitter.com/jennysvensen
Följ mig där!
Det är enklare, går snabbare. Kort och koncist.
Dock skulle det vara kul om ni kunde kommentera här på bloggen vad ni skulle vilja att jag bloggade om, om jag ska fortsätta.
konst och vin
Jag började skolan igen igår, så nu är det 1 år kvar på Örebro konstskola. Det ska bli så jävla roligt.
Så nu drar jag och dricker vin med resten av min klass för att lära känna de nya 1orna. Jag är sjukt trött, som ni ser. Jag kommer säkert bli jättefull och säga konstiga saker till de nya eleverna. Jag kan vara lite svår att ha att göra med, och majoriteten av de nya eleverna är verkligen jätteförsynta.
Life is something that happens when you can't get to sleep
Jag har dubbeldygnat. Jag har kraftiga sömnproblem, obviously.
Jag börjar jobbet klockan 8 och ALLT fel som sker där idag orsakat av mig, kommer jag skylla på den frånvarande sömnen.
Har ni också sömnproblem? Har ni i så fall något tips mot exempelvis restless legs eller orolig själ?
Annars har jag mest dansat runt till girlfriend in a coma hela morgonen.
Jag börjar jobbet klockan 8 och ALLT fel som sker där idag orsakat av mig, kommer jag skylla på den frånvarande sömnen.
Har ni också sömnproblem? Har ni i så fall något tips mot exempelvis restless legs eller orolig själ?
Annars har jag mest dansat runt till girlfriend in a coma hela morgonen.
"Har det regnat?"
Precis när jag skulle hem från stan började det spöregna. Jag hade paraply och ändå blev jag så här blöt efter den 5 minuters långa streckan.
Jag älskar när man får frågor som är helt uppenbara, bara för att man ska ha något att snacka om. Som när jag kommer in i trapphuset och möter min ena granne som säger "regnar det?"
NEEEEEEEEEEJ, DET ÄR BARA JAG SOM VARIT OCH BADAT... med kläderna på... och ett paraply i handen om det skulle börja regna medans jag badade.
Och sen... "vilket väder". Alltid den!
Nu sitter jag så liten och sliten inrullad i mina täcken och hade tänkt internetshoppa lite.
Jag vet inte varför, men jag tycker alltid det är synd om mig när jag varit ute i regnet och att det är så myyysigt att komma hem och internetshoppa medans jag sitter med mina täcken omkring mig som en liten puppa.
Är det patetiskt?
Satintisdag
Jaha, nu drar vi väl en Satin-tisdag i vanlig ordning då. Jag, Sanne och shanna.
Sanne ska ska snart bli granne med mig. Den där vinkärringen kommer dra med mig på många äventyr.
Det kommer inte att sluta bra. eller så gör det de. Jag har hört att alkohol framhäver kreativitet, så det är antagligen mig det kommer gynna när jag går till konstkolan varje morgon och hon går till Coop och jobbar.
Jag tror att det här är det mest meningslösa inlägget jag har gjort under heka min bloggtid.
Sanne ska ska snart bli granne med mig. Den där vinkärringen kommer dra med mig på många äventyr.
Det kommer inte att sluta bra. eller så gör det de. Jag har hört att alkohol framhäver kreativitet, så det är antagligen mig det kommer gynna när jag går till konstkolan varje morgon och hon går till Coop och jobbar.
Jag tror att det här är det mest meningslösa inlägget jag har gjort under heka min bloggtid.
Gratitude is a sickness suffered by dogs
Jag vet inte vad jag ska blogga om idag.
So let's watch a movie
When I fell asleep I dreamed that it just happened to me was just a dream
Alla har nog hört om det hemska som hände Oslo igår. Jag vet inte vad jag ska skriva, det finns inget att skriva för att beskriva. Jag har vänner där som jag hälsade på för en vecka sedan. De hade kunnat vara döda eller skadade nu. Det är helt sjukt! Hur många var det som blivit mördade? 90...?
Jag tror inte ens att det går att föreställa sig skräcken hos alla som var på plats. Och speciellt på lägret på ön Utøya.
Detta är en text skriven av en tjej som var på ön när allt hände. Hon klarade sig, men såg flera av hennes vänner bli dödade. Hon låg på marken och spelade död när mördaren kom och sköt vilt omkring sig.
När hon efter en timme slog upp ögonen och reste sig upp såg hon att hon låg på ett lik och två andra låg över henne.
Otroligt gripande och detalierat.
Anyone who tells you money can't buy happiness doesn't know where to shop
Jag älskar ju fyndiga quotes. Och för en vecka sedan när jag var i Oslo dog jag nästan när jag fick en födelsedagspresent av bästa Bobby!
Titta här!!!
Och just ja, jag fick en flaska rosa mouserande vin också som heter pink. Han kallar mig rosa och jag kallar honom brunnn. Intärngrej.
Han kallar mig rosa för att någon av de första gångerna vi träffades (för 3½ år sedan) och vi började spåra tillsammans var när jag hade en knallrosa tröja på mig och var så jävla kadäng på en fest. Han sa att jag druckit t-röd, så ibland kallar han mig t-rosa också.
Så nu är vi ROSA och BRUN(NN) och jag fick alltså en flaska som hette pink och så hade en köpt en till sig själv som hette Brown. Charmigt.
Bild från Oslo 16/7. Ska jag lägga upp lite bilder från Oslovistelsen, förresten? JAAA, det ska jag.
Jag tycker så mycket om Bobby! Så jag blev verkligen så glad för det här, att han hade tänkt på mig. Verkligen personliga födelsedagspresenter.
Jag tror inte att det finns någon som är så skön, lättsam, okomplicerad, rolig och episk som Bobby är. Jag vet att jag kan vara "för mycket" ibland. Men det är Bobby också, och medans andra backar där man börjar närma sig "över gränsen", trissar jag och Bobby upp varandra. Inte med flit, det är bara sådana vi är. Nothing is enough.
Bobby här i en helt fantastisk utstyrsel. Hur kan man inte tycka om honom?
Titta här!!!
Och just ja, jag fick en flaska rosa mouserande vin också som heter pink. Han kallar mig rosa och jag kallar honom brunnn. Intärngrej.
Han kallar mig rosa för att någon av de första gångerna vi träffades (för 3½ år sedan) och vi började spåra tillsammans var när jag hade en knallrosa tröja på mig och var så jävla kadäng på en fest. Han sa att jag druckit t-röd, så ibland kallar han mig t-rosa också.
Så nu är vi ROSA och BRUN(NN) och jag fick alltså en flaska som hette pink och så hade en köpt en till sig själv som hette Brown. Charmigt.
Bild från Oslo 16/7. Ska jag lägga upp lite bilder från Oslovistelsen, förresten? JAAA, det ska jag.
Jag tycker så mycket om Bobby! Så jag blev verkligen så glad för det här, att han hade tänkt på mig. Verkligen personliga födelsedagspresenter.
Jag tror inte att det finns någon som är så skön, lättsam, okomplicerad, rolig och episk som Bobby är. Jag vet att jag kan vara "för mycket" ibland. Men det är Bobby också, och medans andra backar där man börjar närma sig "över gränsen", trissar jag och Bobby upp varandra. Inte med flit, det är bara sådana vi är. Nothing is enough.
Bobby här i en helt fantastisk utstyrsel. Hur kan man inte tycka om honom?
