sicknez

För en vecka sedan var jag och gymmade. När jag kör mina powerwalks finns det ingen hejd på mina vevande armar.


Det resulterade i detta:




Jag drämde alltså i ena handen skithårt i ett av handtagen så att min knoge växte 2 cm åt alla håll. Bilden är tagen 3 dagar efter olyckan.


Det ser ut som att jag har en sk. bebishand/tjockishand. Dvs. en sådan hand som får gropar där knogarna är när handen sträcks ut. En deformerad specialfärgad sådan.


Jag har flera gånger frågat om Chrille fortfarande är kär i mig trots att jag har en sån här hand. Det är han. Chrille är kär i den jag är och inte i mitt utséende. Jojo... Så måtte det fan vara alltså.


Fråga 1: Vad har Chrille för diagnos?

Fråga 2. Kommer någon NÅGONSIN ta mig seriöst när jag fuckar med ett finger i det skicket?

Nu startar jag en konstkategori här i bloggen.


Idag var jag och Chrille på Alexander Zikas minnesutställning med utdelning av Zika-stipendiet (som gick till Alexander Creutz).
Detta år var det skor som målades och gjordes om av 18 konstnärer. Helt awesome!


Här är några av dem (Klicka för större bilder)

 

Chrilles


 

Petter Nilsson.




Finn Deivert.




Linus Engström.




Jenny Jansson-Rogström.


 

Alexander Creutz.


 

Det var ju en ganska lång process till att jag skulle få min medicin.

När jag var hos sjuksköterskan och hennes praktikant och tog prover skulle jag som vanligt skämma ut mig.

Sjuksköterskan: Då ska vi ta blodprov
Jag (slänger hetsigt fram vänster arm och nästan skriker): Du kan ta i den här armen, det är den de brukar sticka i när jag tar blodprov!
Sköterskan tittar skeptiskt och misstänksamt på mig och en tystnad sprider sig över rummet ett par sekunder
Sjuksköterskan (fortfarande skeptiskt och misstänksamt): Kan jag få se den andra arman?
Jag: AH! Jagt fattar, du tror att jag är sprutnarkoman eller nåt, och att jag därför var så angelägen om att ta i vänster arm så du inte skulle se mina nålstick
Tystnad
Jag: eller alltså... HAHAHAHAHAHAHAHA.

Efter det:

Sjuksköterskan: Och så ska vi ta ett urinprov?
Jag: Ah, jag fattar!
Tystnad
Jag: Ni vill väl se så att jag inte tagit tjack eller nåt
Tystnad
Jag: För ja, det är inte konstigt att ni tror det! Eller, det är konstigt, men jag förstår om ni tror det. För de är många som tror att jag tagit tjack men jag har aldrig tagit tjack.
De båda tittar förvirrat på varandra som om de försöker få ett svar av den andre om jag är allvarlig eller om allt bara är ett SKÄMT. Typ som att "borde vi skratta? För om det är ett skämt borde vi det för att vara schyssta. Men vi förstår ingenting. Det här är bara galet."
Jag: Ja! En gång var det till och med en på krogen som frågade om jag tagit Exstacy. Men för det mesta är det tjack.

Jag pratar som vanligt supersnabbt och högt med uppspärrade ögon. Jag tänker liksom inte på att det kan vara fel förrän efteråt. Ibland kommer jag bara in i något slags mood. 





Everyting´s ok-ay!

Chrille är världens roligaste ibland. Han är liksom en sån som inte försöker vara rolig men ändå är det.

För ett tag sedan gick vi på stan. Helt plötsligt stannar Chrille och och stirrar ner i marken:

Chrille: ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!
Jag: ...va?
Chrille (uppgivet): Ahaaaa, nä det var inget...
Jag: Men vad?
Chrille: Nä, jag trodde det var en bläckfisk
Tystnad
Chrille (svamlar och pratar nonchalant för sig själv): Men ah, nä, jag vette fan asså...





Garnslamsa/bläckfisk

Jag fick min medicin igår efter många om och men. Den ska göra så att jag kan fokucera och koncentrera mig bättre, få ett bättre minne, inte bli distraherad så lätt och ja, vara mindre virrig, helt enkelt.
Det är de enda jag vill ska förändras. Min glada, sprudlande och överenergiska personlighet får gärna vara kvar. Jag har lärt mig att tycka om den och får ofta höra att jag är rolig och charmig även om det kan bli lite för mycket ibland och det medför vissa negativa konsekvenser också.

Dock blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. 
Jag har fått en lång rad biverkningar

- Yrsel
- Extrem trötthet och dåsig
- Känner mig drogad
- Fysisk kraftlöshet i kroppen
- Likgiltig till att göra det mesta
- Deppig
- Fryser extremt mycket (feberkänsla)
- Tappat aptiten
- Dimmsyn
- Domningar i fötterna
- Huvudvärk
- Svårt att andas
- Förvirrad (på ett annat sätt än vankligt)
- Ännu mer snurrig och okoncentrerad

Och jag undrar om det är värt det.

Jag har blivit extremt slätstruken i mitt beteende. Blir inte arg över saker jag ofta reagerar på, blir inte glad, blir ingenting. Jag bara är. Min dramatiska sida har försvunnit helt och hållet. Det var just så här som jag inte ville skulle hända. Jag har liksom tappat min edge och min personlighet. Jag försöker att vara som vanligt, men hela min kropp säger liksom ifrån. Det går inte.

Jag har hört att det här ska vara en övergångsfas och att det ska bli bättre sen. Jag ger det 2 veckor och om jag inte får tillbaka min personlighet och förbättrar min koncentration så föredrar jag mitt riktiga jag.

Okej, NU startar jag en ny blogg eftersom att jag inte orkar med min gamla.

Alltså, jag älskar min gamla blogg. Jag brukar gå tillbaka och läsa och tänka att jag är himla fyndig. Men efter att jag har haft flera bloggsvackor på flera månader orkade jag inte fortsätta skriva i den bara.
Dessutom är det här nya namnet frickin´ awesome!

Bloggen kommer som vanligt handla om det jag alltid skrivit om. Alltså "mina sjuka tankar som jag borde hålla för mig själv", som jag fick en kommentar i den gamla bloggen om. Men jag kommer även skriva om min egen och andras konst eftersom att det är en stor del av mitt liv. Sen ska jag försöka få den här bloggen att bli lite mer personlig än den gamla bloggen. Dock kommer jag inte skriva om var jag har köpt mina strumpor och att jag för tillfället sitter och fikar. Ni vet sånt.

Självklart kommer jag ändå ha kvar min gamla blogg. Ett fint minne, tycker jag.





Happ, startar med samma bild på mig som i den gamla bloggen. Lika bra så.

Fotnot: Jag röker inte.