sicknez

Jag har varit inne på min gamla blogg nu och läst mina gamla inlägg.

Kan bara konstatera en sak: Fan vad rolig jag var! Varför bloggar jag inte sådär längre? Jag är liksom likadan fortfarande, bara det att jag inte orkar blogga för att jag prioriterar annat istället.

Kan itne släppa det.. FAN vad rolig jag var. Jag är nog den roligaste jag känner. Visst är jag den roligaste ni känner? Det är därför ni fortfarande går in på min blogg. För att ni tror att jag en dag ska börja blogga lika roligt.

...Eller så har jag bara vuxit upp ..5 år efter alla andra.

Det är så sjukt kul med människor som är arga och samtidigt ser/låter roliga. Jag vet inte var mer jag vill med detta inlägg mer än att det är JÄTTEROLIGT!!!
Speciellt när man då börjar skratta och att personen därut blir ännu argare = ser/låter ännu roligare.

Det blir som en ond cirkel. För den arga personen då. Själv så tycker jag att det är jätteroligt.

Idag är det måndag, vilket betyder att jag har utfört mitt performance (i förrgår) på Örebro läns museum.

Jag är så stolt över mig själv att jag klarade av det. Man mår verkligen bra av att göra saker man är rädd och nervös för. Det stärker en som person väldigt mycket när man märker att man klarar av det.

Det gick jättebra och jag fick mycket positiv respons.

Det är svårt att förklara vad jag gjorde. Mest för att det är svårt att ta in det på samma sätt som när man ser det irl. Jag filmade, men inte ens på film blir det samma sak.
Jag fotade även, så kanske kan lägga upp bilder senare.




Goder natt.
Det var förresten en jävla fräsig MAN du hade på huvudet då.
Brinner dä, ällä?! VAAA?!

Jag börjar bli osäker som fan på mitt performance.
Jag oroar mig för om mitt verk kommer vara bra nog. Jag fattar inte ens varför jag utsätter mig för det här. Jag tror verkligen inte att jag kommer ångra det. Men det är först NU jag börjar bli nervös.
Alltså, jag är inte så nervös (som det känns nu) inför att stå inför massa folk. Det jag är mest nervös för är att de ska tycka att jag är dålig.
Fabn vad ont i magen jag har nu, alltså.

Men jag antar att nervositet tyder på att man tar det man ska göra på ett stort allvar och att man bryr sig.


Men hoppar runt i lägenheten och tränar performance. Grannarna tror nog att någon blir mördad här inne

...or something.




Ser för fan helt galen ut.

Har glömt att berätta hur det gick på mötet med örebro läns museum. Skrev det här inlägget men orkade inte posta det.

I fredags var jag ju på möte med Örebro länsmuseum ang. samlingsutställningen Länets konst. Det gick så himla bra! De var så himla trevliga, glada och positiva till det jag ska göra.

Jag fick även hänga ett utav mina andra verk på fasaden. Chansade och frågade om det, och de tyckte att idén var bra. 
Det är ett bra komplement till min performance, men är ett eget verk.

Jag kan inte fatta att det är sant! Jag är så stolt över mig själv.

Hahaha, hon ba´"ja, det drog över på tiden..... lite......."

Vet ni vad? Jag har fått ett fett konsterbjudande.

Jag fick förfrågan om att göra ett performance vid öppningen av en stor utställning (länets konst) på Örebro länsmuseum.

Helvete vad jag inte vågar. Men man tackar inte nej. Hellre att jag är skitnervös innan jag skäms över mig själv en tid efteråt än att ångra mig hela livet för att någon annan får erbjudandet och får massa publicitet.
För jag gör det mest för eventuell publicitet + att det ser fint ut på mitt konstnärliga CV. För det är en jävla utsatthet att ställa sig framför väldigt mycket människor och göra ett performance. Speciellt när man har sån scenskräck som jag.

Helvete vad jag ska skämma ut mig. Hehe. Det är ni som matar apan. Glöm inte det. 

Nu får jag äntligen chansen att slippa hejda mina impulsiva handlingar. Jag som annars brukar brukar säga till mig själv för att inte göra något uppseendeväckande, obcent eller obskyrt, "håll dig kvar där du är, spela inte hjälte nu".










Alexi Lubomirski, 2008



Charlotte Rampling, Italienska Vogue, 1992

Well, hellooo thereeee! Wanna hang out... play some basketball or something? Huuuh?!

Jag drömde att jag var någonstans och var med i ett levande schackbräde.
Jag fick vara det vänstra tornet i det svarta laget.
Jag talade inte strategi med någon annan i laget. Jag tänkte för mig själv.
Trots mitt beroende av de andras drag var det som att jag spelade upp en scen framför mina ögon hur deras drag skulle kunnat gå till.
Och ur det jag visste hur jag skulle förflytta mig för att döda kungen och för att sedan bli hjälte i laget.
Med ett "hur gjorde du det där? Hur visste du?".
Det gick inte första gången.
Andra gången flyttade jag mig likadant. Jag var fast besluten av att det jag målat upp i mitt huvud inte kunde misslyckas.
Jag kunde inte släppa det.
Jag misslyckades igen.
Tredje gången förflyttade jag mig återigen likadant.
Då började alla röra sig mot mig. Som om de fattade att jag hade fastnat i samma mönster.
Allas tanke var nu att de skulle döda mig, för de visste hur jag skulle göra mina drag.
Till och med mina egna medspelare tävlade om vem som kunde döda mig först.
Och så skrattade de åt min dumhet.
Och hur jag stod kvar för att visa att jag inte brydde mig.
Sen fick jag inte vara med mer.


Jag anser det dock inte vara så jobbigt med mardrömmar. Jag blir mer glad när jag vaknar och inser att det jag nyss var med om bara var en dröm.
Eller så föll jag in i en dröm, och att det jag trodde var en dröm egentligen är verklighet.
Hur som helst är det skönt att i alla fall tro att det bara var en dröm.

Ni glömmer inte detta, va? Det kommer att bli awesome!
http://www.facebook.com/event.php?eid=304114789603122#!/event.php?eid=304114789603122

Jag ska nog klä ut mig till tjejen i Fantastic 4. Och varför? För att jag har en extrem förälskelse till färgen kleinblå. Jag vill vara den färgen. Den är helt magisk. Jag har faktiskt haft den hårfärgen när jag var yngre, som ni kanske sett på bloggen.

Så... vet NÅGON var man kan hitta en sån dräkt?





Uppdrag till detta: Inte äta på 2 veckor. Den där dräkten kräver sin kropp. Fy vad tragisk jag är.

Nu har jag bloggat TVÅ gånger efter varandra. Helt fantastiskt!


Jag kommer få så mycket fiender efter detta. Jag känner det. Inte för att jag gjort er något. Utan för att ni läser och blir arga. Ni som känner igen er. Som inte vill känna igen er men ändå gör det. Ni hatar mig nu.
Det är okej.

Det är som folk som blir förbannade på de som hävdar att jorden ska gå under 2012. Ni blir arga och skriker att det bara är saker som sägs för att skrämma upp folk, att mayaindianerna dog ut så de inte hann fortsätta sin kalender efter 2012, etc. 

Likväl hävdar samma personer att jorden någon gång kommer gå under. Det låter logiskt, eller hur? Men att det är just när vi lever och år 2012 är inte möjligt. Men i framtiden, då kommer det hända. Visst tänker ni så? 

Jag kan lova dig, du kommer inte känna när du dör. Det kommer liksom inte att göra ont. Det är inte så att du dör och sen tänker "fan att jorden går under". Det händer bara, så varför ens älta det?
 
Och när folk förstår att NU händer det verkligen, kommer alla helt plötsligt få upp ögonen för allt som var bra. Romtantiseringens start. Minnas allt det bra - och allt som inte var bra. Sakna sina jobb de tidigare har sagt att de hatar. Börja älska alla människor som de likväl förut har kunnat gå in i på stan och argsint fnysa "se dig för".

Kom att tänka mer på det där... folk som lever sina liv efter rutiner, tror på saker som de hör på nyheterna, för att de förenklar allt. Egentligen vet vi ingenting om någonting. Vi hittar bara på tänkbara svar till allt, och när tillräckligt många har yttrat det så tror alla på det till slut. Det är därur sanningar föds.
Men kom ihåg det - vet gör bara lögnarna. Att sanningen egentligen inte finns, det är bara ett sätt för oss människor att förhålla oss till den här världen på bästa sätt.

Jag förstår att människor är religiösa.

Vi letar i oss själva och i spegelbilden speglar vi oss. Ensamhetens tortyr. Och jag skrev det i ett annat inlägg; Andra finner Gud, men glöm heller aldrig det: att den Gud de finner och att det de kallar Gud inte är någonting annat än just ett namn för sakerna de aldrig funnit.
Gud är en mänsklig skapelse, format av det mänskliga tvivlet och inte skapad till att skänka oss svar på alla frågor vi har, men skapad för oss att vi inte behöva söka svar.

Jag vet inte, jag går inte dit. Jag går till lögnarna. Inte för att jag tror på dem, men för att alla tror på sig själva där.
Jag är ingen lögnare, jag är en drömmare. Jag slår verkligheten på käften, just för att få finnas till.


Sanningen ljuger ibland.
Sanningen ljuger för lögnarna som vet att de har rätt,
sanningen ljuger i drömmarna,
sanningen ljuger i fantasin.
Vad är det i sanningen som berör folk så?
Mig säger den inte mycket, egentligen.

Fan vad jag inte orkar blogga. Jag twittrar sjukt mycket, men det tar sån jävla tid att skriva blogginlägg.
Ska inte säga att jag ska börja blogga igen, det håller ändå bara i sig i ca. 2 dagar.

På något sätt känns det meningslöst. För likväl som jag går in på bloggar och tänker det om andra, så tänker andra människor så om min blogg. Och jag kan hålla med. Vad ger det här mig? "Skriva av mig"?
För vem är jag? En människa, precis som alla andra - naken ibland, och i behov av kärlek och som söker efter bekräftelse. För visst gör ni det? Även om ni inte erkänner det. Så beroende av andra människor, även de ni inte ens vet vilka de är. 
Och så tänker jag på att det är så mycket som är så meningslöst, på ett sätt. Absolut inte allt. Men allt som människor gör, som bara flyter på. Människor som är som robotar men inte anser sig själva vara robotar.

Och jag tittar upp mot stjärnhimmelen och tänker "tänk om skynket skulle falla". Som en metafor till människor som gör saker bara för att bevisa för sig själv och andra hur jävla mänskliga de är. Och ursäktar sina misstag med det.

Att skapa behov, lätta nog att tillfredställa är knappast meningen med livet men likväl ett sätt att leva det.
Går upp, går till jobbet, handlar, lagar mat, går och lägger sig och funderar på vad de åstadkommit under dagen och "dagens goda gärning". Funderar på vad de ska göra i helgen. Sätta sig på en uteservering och ja, kalla det vad ni vill, "fånga dagen". Eller går och köper en påse chips även fast deras nmyårslöfte var att gå ner i vikt, men ursäktar det med att "det är ju lördag, ändå". Sen då...? Ångesten kryper sig på, men slår bort det med att "jag är bara mänsklig".

Jag vet inte, Känns bara som ett skådespel. Och folk snackar om hur mycket de ogillar sin livssituation, hur mycket de ogillar sina jobb, hur ingenting spännande händer om dagarna och "man borde kanske flytta". Men så fortsätter det så där. Och slutligen "jag är bara mänsklig. En människa som gör mänskliga saker".

Är inte fenomenet "mänsklig" bara en sak vi människor hittat på för att kunna göra misstag. Alla gör misstag. Men jag vet inte om jag anser att man behöver ursäkta det med den klyshan. Det blir inte trovärdigt tillslut.



Virar in mig i båda mina täcken och tänker på de som inte har täcken att vira in sig i. Jag har det rätt så bra ändå, jag har det rätt så bra...




Och en sak till... ni ska inte tro att jag är bitter. Fan för att någonsin bli en bitter människa. Folk kallar sig ofta bittra som om det skulle vara något positivt. Bittra människor är bara de som gjort saker de aldrig velat men gjort de "för att de är mänskliga".

Min spegel är så jävla skitig, men jag vägrar att tvätta den.

Det ser ut som om jag är i stjärnhimlen när jag fotar i den. Jag gillar det. Jag är där ibland.




Människan är fast i en fri värld, fångad i friheten - alltså är vi inte fria. Och hur slår man sig fri från den utan att bli tillfångatagen igen?

Själv så skapar jag min egen verklighet där det inte finns några vägger att bli tillfångatagen mellan.